Kulturarvsbloggen

Varv och hamnar, k-märkta fartyg och fritidsbåtar, fyrar och sjömärken.

Rost

I tisdags besökte jag, tillsammans med arbetskamraterna, fotografen Anneli Karlsson och modellbyggaren, tillika ångbåtsfantasten Janne Classon, det gamla varvet på Högmarsö i Roslagen. Efter att ha sett varvet som hastigast i TV och på bilder kände vi att detta var något som måste upplevas på riktigt.

Som Lugnets industriområde fast delvis på vatten och med båtar som primärobjekt kan Högmarsö varv beskrivas. För oss som går igång på rostig plåt är platsen ett Eldorado. Varvet har en lång historia och anlades så tidigt som 1876. Flera av de gamla husen runtomkring har från början byggts som bostäder för varvets arbetare. På den tiden var Högmarsö en del av klassamhället och varvsfamiljerna och deras barn sågs inte med blida ögon av öns övriga befolkning. Att kalla någon för varvsunge var nedsättande och förnedrande. Nu är det, tack och lov, andra tider och de flesta fastboende på Högmarsö ser varvet som öns livsnerv.

En septemberdag är området ganska lugnt men det slamrar från verkstaden och vi morsar på hantverkare som arbetar med en gammal 200-båt från kustartilleriet. Varvet är ständigt i verksamhet. För några år sedan byggdes, till exempel, färjorna som trafikerar Hammarby sjöstad och city, på Högmarsö.

Utrangerade gamla båtar huggs upp och utrustning som kan återanvändas tas tillvara. I väntan på ny placering fyller prylar och pinaler från upphuggna båtar både varvsplanen och en stor del av området bakom slipen. På land trängs gamla diskbänkar, små ubåtar, rör, lastbilar, grävmaskiner, master, capstans med virke och diverse maskiner. På vattnet ligger fartyg och båtar av varierande ursprung och skick, tillsammans med två utbrunna, flytande krogar, (varav den ena med tvivelaktig historia) och flera husbåtar, där en är förmedlad av kronofogden.

Dagens varvsförvaltare heter Hasse Möller. Hasse har ägt Högmarsö varv och slip sedan 1992 då han köpte det från kronofogden. Han har ägnat hela sitt liv åt båtar och fartyg och kan varvet på sina tio fingrar. Han vet var varenda mutter finns och kan berätta historien bakom alla föremål och vad de är tänkta att användas till i framtiden. Idag bygger han om, bygger nytt, skrotar och fungerar som hyresvärd för båtplatser men också för en sommarrestaurang som ligger pittoreskt placerad mitt i all bråte. Restaurangen, i sin tur, drivs av en driftig kvinna och är omåttligt populär. Gästerna har inget emot att sitta och äta sin middag vid sidan av en slamrig kran eller till ljudet av en vinkelslip. Tvärtom, när Hasse frågat om hans arbete stör matron får han till svar att hans verksamhet ger matupplevelsen extra krydda.

På senare år har också konserter arrangerats i varvslokalerna och så sent som i somras drog Eldkvarn 1500 betalande besökare. Detta trots att evenemanget endast annonserats i Norrtälje.

Varvet på Högmarsö och den verksamhet som bedrivs där är unik i sitt slag. Miljöer som liknar denna är mycket svåra att hitta idag. I städerna finns inte något liknande alls. Där griper byggbolagen efter varenda liten strandsnutt för bostadsbyggen. Gamla verkstäder och båtvarv måste maka sig bort och har ingen möjlighet att konkurrera om platser med strandnära läge. Högmarsö varv med sommarrestaurang och konserter har "bara blivit" till vad det är idag. Ingen kommunarkitekt eller planerare har dragit upp riktlinjerna. Det är troligen därför platsen är så spännande, att den, så att säga, blivit till utan uttrycklig planering men med hjälp av driftiga människor.

Miljön på Högmarsö varv är genuin och äkta men hur bevaras charm och karaktär hos en plats eller en byggnad om det krävs en omfattande renovering? Det är inte enkelt när charmen kan bestå av just rostiga bitar av korrugerad plåt. Måste man byta allt gammalt, slitet mot nytt för att en byggnad ska fungera? Jag har inget svar men att det krävs känsliga sinnen för att lyckas behålla karaktär och uttryck är helt säkert. Flera mer eller mindre lyckade renoveringsexempel finns på Djurgården. Ta en promenad längs stranden och fundera över frågan.

Foto: Anneli Karlsson

Loading