Kulturarvsbloggen

Varv och hamnar, k-märkta fartyg och fritidsbåtar, fyrar och sjömärken.

Pansarbåtsinsamlingen – en komplex historia i en politiskt stormig tid

Med anledning av att det är 100 år sedan insamlingen till pansarbåten (F-båten) påbörjades deltar Sjöhistoriska museet som medarrangör av ett symposium den 9 november.  Å ena sidan innebar fartygsbygget en teknik och militärhistoriskt intressant utveckling. Å andra sidan är det viktigt att komma ihåg att insamlingen skedde i en tid av stor politisk oenighet – den tid då de första krigs och sjökrigsministrarna inte längre var höga militära officerare.  Här tecknas en bild av det politiska läget kring år 1912.

Försvarsfrågorna var brännande frågor vid denna tid. I hela Europa rustades arméer och flottor. Allianser bildades mellan Europas stormakter för att säkra nationell styrka i händelse av krig. Nationalism var en politisk rörelse i efterdyningarna av Napoleons krig och efterföljande stridigheter. En sak är säker – försvarsfrågorna ansågs centrala. I Sverige utvecklades partiväsende och reformerades rösträtten vid denna tid. Högern, liberalerna och socialdemokraterna hade olika hjärtefrågor och olika tillskyndare. Visserligen hade alla män allmän rösträtt till andra kammaren – men till riksdagens första kammare utsågs ledamöterna fortfarande indirekt genom landstingens och de större städernas respektive valda församlingar. Fram till 1918 var rösträtten till dessa församlingar graderad – vilket innebar ju högre inkomst man hade – desto fler röster hade man.

Samtidigt ska man komma ihåg att detta var en tid då många politiker slogs för att majoriteten i riksdagen skulle avgöra vem som skulle leda och sitta i regeringen. Efter riksdagsvalet till andra kammaren år 1911 avgick högerregeringen under statsminister Arvid Lindman. Eftersom liberaler och socialdemokrater fått majoritet i kammaren fick den liberale Karl Staaff uppdraget att bilda regering. Genom valresultatet hade regeringen stöd för frågan att minska försvarsutgifterna. Därför kom då det tidigare beslutade anslaget till en pansarbåt (F-båten) att skjutas på framtiden.  Reaktionen från politiskt mer konservativa och försvarsvänliga krafter tog sig uttryck i bildandet av Svenska pansarbåtsförening vars mål var att samla ihop medlen till pansarbåtsbygget på frivillig väg. Det kanske viktigaste i sammanhanget är att säga att försvarsutgifterna var vid denna tid en mycket kontroversiell fråga.

Foto K W Gullers

Pansarbåten Sverige i Stockholms södra skärgård, 1942. Foto K W Gullers.

Några år senare stormade det ytterligare kring kung, regering och riksdag. Då resulterade politiska beslut om besparingar inom försvaret i en protest mot regeringen; det så kallade Bondetåget. Denna demonstration organiserades av grosshandlaren J E Frykberg och godsägaren U V Nyberg . Omkring 30 000 deltagare fanns i Bondetåget som avslutades med uppvaktning på Kungliga slottets borggård. Två dagar efter genomfördes ett demonstrationståg till förmån för den sittande regeringen (som hade majoritet i Riksdagens andra kammare) – det så kallade Arbetartåget. Denna dag samlades omkring 50 000 deltagare. Genom kungens stöd för bondetåget– tvingades regeringen Staaf att avgå.  I Sveriges politiska historia ses dock den så kallade Borggårdskrisen som sista tillfället då kungen motsatte sig sådana politiska beslut som fattas av en regering som hade stöd i den folkvalda riksdagen.

Värt att notera är även att fram till 1974 benämndes regering och kung gemensamt Kungl Maj:t – eftersom regeringsbeslut fattades i konselj på slottet och där kungen undertecknade dessa beslut. 

Insamlingen till pansarbåtsbygget inbringade mycket pengar – omkring 15 miljoner kronor.  Regeringen accepterade gåvan och därmed kunde pansarbåten ”Sverige” byggas. Den blev färdig först 1917, d v s i slutet av första världskriget – ett krig som Sverige genom neutraliteten lyckades hålla sig utanför.

Läs mer i Anders Sandströms bok ”Pansarfartyg åt Sveriges flotta” som gavs ut av Sjöhistoriska museet 1984.

Loading