Kulturarvsbloggen

Varv och hamnar, k-märkta fartyg och fritidsbåtar, fyrar och sjömärken.

På vrakspaning i Mälardalen

Det gick inte att hålla sig i år. Innan alla båtar torrsätts måste jag ut på en runda och se efter hur det står till med "de gamla". I år gick resan till Enköping och Västerås. Vi var tre personer som for iväg i firmabilen denna gång. Det var, förutom jag själv, SMMs fotograf Anneli Karlsson och skärgårdskryssarnörden Tor Hedvall.

Första stopp var Enköping, Sveriges närmaste stad. Sist jag var där stod det några få båtar på varvsplanen. Jag minns ett par plastsnipor och även några bedagade trädito. För mig är det träbåtarna som är de mest intressanta och nu stod där ett antal spännande objekt. På Enköpings uppläggningsplats stod i år följande träbåtar övergivna. Tre folkbåtar, varav en konverterad, en skaplig och en enkelt renoverbar, en sliten snipa i furu, en stor kosterliknande snipa med mast och en 8-meterssnipa med plywoodöverbyggnad. Övriga träbåtar på varvet var i ett sådant skick att de inte bör beskrivas. Det mest förvånande med besöket i Enköping var ändå att det jämte träbåtarna stod en stor mängd plastbåtar till synes övergivna!

Det var plastsnipor, Vegor, Maxi 77:or, Albin expresser, motorbåtar och segelbåtar i en anmärkningsvärd mängd. Inte ens en plastbåt klarar av att stå utan täckning och att destruera dem är inte billigt. En Vega kostar i runda slängar mellan 6000 och 7000 kronor att skrota. Men vad kostar det inte att ha båten stående år efter år?

Vrakspaningen fortsatte i Västerås, en klassisk träbåtsstad, tillika Sveriges största insjöhamn med det magnifika ångkraftverket i blickfånget vare sig man närmar sig landvägen eller sjövägen. Alla städer med självaktning ska ha en egen "sjöstad", det vill säga ett nybyggt bostadsområde med sjöutsikt från några lägenheter. Verksamheter i närområdet måste stryka på foten och ge plats för de nya bostäderna. Så också båtfolket. I Västerås har de övergivna båtarna flyttats lite närmare staden och på uppläggningsområdet stod en hel mängd båtar i olika stadier av förfall.

Där fanns en Tumlare i ännu renoverbart skick, en stor fiskebåt med hål i botten men med en fin styrhytt och två små, charmiga segelkostrar. Vidare fanns några motorsnipor, en campingbåt, en cabinbåt i mahogny, en vacker kustkryssare, helt olaskad men med svår fuktinträngning vid röstjärnen på båda sidor samt en hoper vrak som sakta destruerar sig själva genom naturlig nedbrytning.

Detta var en uppräkning av träbåtarna! Liksom i Enköping vimlade det av plastbåtar på området. Flera Vegor, Albin 25, Viggen, Maxi 77 och så vidare men också flera attraktiva kappseglare stod bland de, till synes, övergivna. Bland annat en Smaragd och en Safir. Safiren var vattenfylld och någon dyvika som vi skulle kunna skruva bort syntes inte till. I stort sett alla uppräknade båtar saknade täckning och man kan nog förutsätta att de efter den här sommaren är fulla av vatten allihop. När vattnet i båtarna fryser expanderar det och spränger materialet runtomkring. Tråkigt men sant.

Tänk om jag hade en megastor lada. Jag skulle hämta alla båtarna och ställa in dem i ladan, göra ren dem och plocka ur allt junk. Sen skulle de få stå där och bida sin tid. De tidigaste plastbåtarna har redan kultstatus och det kommer de här också att få med tiden. 1970-talet är mer inne än någonsin och det är från det decenniet de torrsatta plastbåtarna härstammar. En Vegakryssare med orange gardiner och dynor kommer snart att vara hetast på sjön. Det är jag övertygad om.

Foto: Anneli Karlsson

Loading