Kulturarvsbloggen

Varv och hamnar, k-märkta fartyg och fritidsbåtar, fyrar och sjömärken.

Min första segelbåt - en Mälar 22

Sjöhistoriska museet ställer ut Mälar 22 nummer 1 på årets båtmässa "Allt för sjön".

När jag var 18 år gastade jag och min pojkvän ombord på en Mälar 30 under en härlig julivecka. Jag blev förtjust i den vackra, välseglande båten och drömmen om en egen segelbåt vaknade. Något så stort som en 30:a vågade jag inte tänka på men den mindre Mälar 22 kanske kunde bli verklighet för mig. Mamma lånade mig de pengar jag behövde och drömmen gick i uppfyllelse när jag blev ägare till en segelbåt, en Mälar 22! Båten hette Tufem och hade varit aktiv på kappseglingsbanorna i hela sitt då femtioåriga liv. Många kommentarer fick jag som rorsman på en så känd båt. Människor hade ägt den, kappseglat mot den eller haft en likadan. Tufem ledde till många trevliga samtal och nya bekantskaper.

Ibland funderar jag på om det är likadant bland till exempel Bavariaseglare? Ropar man till varandra när man möts i skärgården, eller är det bara vi som gillar klassiker som känner en speciell gemenskap?

Det är något visst med gamla segelbåtar. De är ofta trånga, det händer att de läcker såväl nerifrån som uppifrån. Men när man väl krånglat sig ner i sovsäcken i sin koj finns det inget skönare eller mer rofyllt sätt att somna på, doften av linolja, fotogenlampan i rufftaket och kanske ljudet av en gädda som slår. Det är livskvalitet!

Som ung har man heller inga problem med att krypa in i ruffen, kroppen är mjuk och böjlig, stelhet och värk långt borta. Men när man blir äldre? Då kanske man måste välja. För att segla vackert tvingas man stå ut med vissa umbäranden och vill man segla bekvämt, ja då får man sänka sina skönhetsideal. Även om jag beundrar de vackra, långsmala gamla klassikerna så förstår jag idag poängen med bekvämare båtar.

Vad jag dock inte kan förstå är varför somliga seglare byter till en extremt stor båt när barnen flugit ut och man bara är två åldrande vuxna kvar. En 50-fotare är stor och tung och otymplig. Även om mycket sköts automatiskt händer det att tekniken går sönder och då är det handkraft som gäller. Nej, man ska inte ha större båt än vad man kan hantera. Vad händer när man blir påblåst med en sådan jättebåt, eller förtöjer man aldrig i naturhamnar? När Mälar 22:an var ny räckte den gott åt en hel familj på semestern. Det är svårt att tänka sig idag. I M22:an finns inte plats för vare sig ugn eller toalett. Här finns spritkök och hink. Och vad ska man egentligen med diskho till när det bara är att doppa ner baljan i vattnet?

Jag minns ungdomsårens semesterveckor i Mälar 22:an omgivna av ett rosa skimmer. Det var alltid solsken, vi seglade till Västervik och Gryt, vi njöt av livet och ägde hela skärgården.

I dag är Tufem i Tyskland och jag vet inte hur det är med henne. Det är ändå trösterikt att veta att båtarna brukar tas väl omhand därnere. Det kan inte vi svenskar alltid skryta med. Visst, vi har en del riktigt fina båtar men de är försvinnande få. Om vi inte ger våra Mälar 22:or en rejäl upprustning nu kommer de sakta att dö. De flesta är över 80 år gamla och ingen kunde väl ana att de skulle nå den höga åldern.

Visst är det kultur vi utövar, vi som kämpar med gamla båtar. Vi förvaltar ett arv från tidigare generationer och vi gör en stor kulturell insats. Hur skulle skärgården se ut om där aldrig syntes en träbåt? Mälar 22:an är ritad av mästerkonstruktören Gustaf Estlander och den är nog en av de mest optimala konstruktioner som finns. Den hör till de allra vackraste av de gamla, den har en harmoni i linjerna som är svår att hitta hos någon annan båt. Den ritades med fock och stor och gör sig också bäst i det. Det stora storseglet passar fint tillsammans med ett litet försegel. Jag är glad att Sjöhistoriska museet har M22 nummer 1 i samlingen och att hon tack vare det kommer att bevaras i åtskilliga år. Men vad kommer att hända med övriga båtar när ägarna tröttnat och ingen längre vill ha dem? Eller kommer det nya ungdomar som gärna ankrar i en skärgårdsvik och bäddar ner sig i en smal koj för att somna till ejdrarnas hoande om våren? Vi får hoppas på det.

Tufem rundar som första båt vid en kappsegling i juni 1943. Foto Oscar Norbergs samling SSM.
Tufem rundar som första båt vid en kappsegling i juni 1943. Foto Oscar Norbergs samling SSM.

Eskadersegling med Mälar 22:or 1983. Strandhugg utanför Aspöja. Tufem längst till höger. Foto, Eva Berglund Thörnblom.
Eskadersegling med Mälar 22:or 1983. Strandhugg utanför Aspöja. Tufem längst till höger. Foto, Eva Berglund Thörnblom.

Läs mer om Mälar 22 (pdf)

På vrakspaning i Mälardalen

Det gick inte att hålla sig i år. Innan alla båtar torrsätts måste jag ut på en runda och se efter hur det står till med "de gamla". I år gick resan till Enköping och Västerås. Vi var tre personer som for iväg i firmabilen denna gång. Det var, förutom jag själv, SMMs fotograf Anneli Karlsson och skärgårdskryssarnörden Tor Hedvall.

Första stopp var Enköping, Sveriges närmaste stad. Sist jag var där stod det några få båtar på varvsplanen. Jag minns ett par plastsnipor och även några bedagade trädito. För mig är det träbåtarna som är de mest intressanta och nu stod där ett antal spännande objekt. På Enköpings uppläggningsplats stod i år följande träbåtar övergivna. Tre folkbåtar, varav en konverterad, en skaplig och en enkelt renoverbar, en sliten snipa i furu, en stor kosterliknande snipa med mast och en 8-meterssnipa med plywoodöverbyggnad. Övriga träbåtar på varvet var i ett sådant skick att de inte bör beskrivas. Det mest förvånande med besöket i Enköping var ändå att det jämte träbåtarna stod en stor mängd plastbåtar till synes övergivna!

Det var plastsnipor, Vegor, Maxi 77:or, Albin expresser, motorbåtar och segelbåtar i en anmärkningsvärd mängd. Inte ens en plastbåt klarar av att stå utan täckning och att destruera dem är inte billigt. En Vega kostar i runda slängar mellan 6000 och 7000 kronor att skrota. Men vad kostar det inte att ha båten stående år efter år?

Vrakspaningen fortsatte i Västerås, en klassisk träbåtsstad, tillika Sveriges största insjöhamn med det magnifika ångkraftverket i blickfånget vare sig man närmar sig landvägen eller sjövägen. Alla städer med självaktning ska ha en egen "sjöstad", det vill säga ett nybyggt bostadsområde med sjöutsikt från några lägenheter. Verksamheter i närområdet måste stryka på foten och ge plats för de nya bostäderna. Så också båtfolket. I Västerås har de övergivna båtarna flyttats lite närmare staden och på uppläggningsområdet stod en hel mängd båtar i olika stadier av förfall.

Där fanns en Tumlare i ännu renoverbart skick, en stor fiskebåt med hål i botten men med en fin styrhytt och två små, charmiga segelkostrar. Vidare fanns några motorsnipor, en campingbåt, en cabinbåt i mahogny, en vacker kustkryssare, helt olaskad men med svår fuktinträngning vid röstjärnen på båda sidor samt en hoper vrak som sakta destruerar sig själva genom naturlig nedbrytning.

Detta var en uppräkning av träbåtarna! Liksom i Enköping vimlade det av plastbåtar på området. Flera Vegor, Albin 25, Viggen, Maxi 77 och så vidare men också flera attraktiva kappseglare stod bland de, till synes, övergivna. Bland annat en Smaragd och en Safir. Safiren var vattenfylld och någon dyvika som vi skulle kunna skruva bort syntes inte till. I stort sett alla uppräknade båtar saknade täckning och man kan nog förutsätta att de efter den här sommaren är fulla av vatten allihop. När vattnet i båtarna fryser expanderar det och spränger materialet runtomkring. Tråkigt men sant.

Tänk om jag hade en megastor lada. Jag skulle hämta alla båtarna och ställa in dem i ladan, göra ren dem och plocka ur allt junk. Sen skulle de få stå där och bida sin tid. De tidigaste plastbåtarna har redan kultstatus och det kommer de här också att få med tiden. 1970-talet är mer inne än någonsin och det är från det decenniet de torrsatta plastbåtarna härstammar. En Vegakryssare med orange gardiner och dynor kommer snart att vara hetast på sjön. Det är jag övertygad om.

Foto: Anneli Karlsson