Kulturarvsbloggen

Varv och hamnar, k-märkta fartyg och fritidsbåtar, fyrar och sjömärken.

Allt för sjön – båtmässan en samhällsspegel

Starten på båtsäsongen är den stora båtmässan i Älvsjö. Sedan mer än 50 år har vi beundrat båtar på "Allt för sjön". Det började i Ostermans marmorhallar och fortsatte på mässan i Älvsjö.

Sveriges långa kust och generösa skärgård har lockat invånarna till båtliv sedan mer än hundra år. Båtägandet kulminerade under 1970-talet, då båtmässan var som störst. Hallarna i Älvsjö var fyllda till bredden med plastbåtar i prisklasser som gjorde att alla som ville hade råd att köpa en båt. Ränteavdragen var generösa och kostnaden för båtägandet tillät även normalinkomsttagare att leva skärgårdsliv.

Mässbesökare från såväl landsorten som från Stockholm klädde sig i sina finaste gångkläder, tog 142:an ut på gamla E4:an och satte kurs mot Älvsjö. Väl på mässan kunde man, medan man världsvant gled genom gångarna, röka obehindrat överallt i lokalerna. Askoppar stod utplacerade i varje hörn. Med kännarmin studerades de senaste innovationerna inom båtsporten och för den som slapp vara chaufför kunde dagen avslutas med en öl i baren.

Ute i landet producerades plastbåtar i varenda buske. Till storsäljarna hörde naturligtvis IF som ständigt utvecklades i nya, fräsiga racingversioner. Viggen, Vega och Albin 25 hörde också till de riktigt populära. Plasten öppnade portarna till ett helt nytt båtliv. Konstruktörerna var inte längre bundna av träets begränsningar. Plasten tillät experimentlustan att blomma. Med det nya båtfolket kom också högre krav på komfort. Det skulle vara luftigt och ståhöjd i ruffarna även på mindre båtar. Formerna förändrades och den, av alla de nya båtar som presenterades under båtboomen, som väckte starkast reaktioner var nog Pelle Petterssons Maxi 77. Den kännetecknades bland annat av stora, svarta ventiler, svart mast och ett rufftak som gick hela vägen ut till fribordet, utan skarndäck! Rufftak ut till fribordet kallas ibland för valdäck och var inget nytt, men med den fribordshöjden! Maxi 77 kallades elakt för "Septitanken".

Med fasa betraktade de, sedan länge, etablerade båtmänniskorna de nya båtarna och deras ägare. Hur skulle alla få plats i skärgården och var det verkligen meningen att kreti och pleti skulle trängas tillsammans med övriga i Sandhamn?

Såhär efteråt måste man väl ändå säga att det har gått bra. Visst har slitaget på skärgården varit stort, särskilt i populära hamnar och sjövägsreglerna har väl inte alltid följts till punkt och pricka. Men branschen sanerar sig självt och de som inte passat för båtlivet har sökt nya förströelser efterhand.

När båtexplosionen rullade igång under 1970-talet var det både nya motorbåtar och segelbåtar som presenterades. I dag är det motorbåtar som dominerar i Mässans hallar. Den ena är större än den andra och de drivs av enorma bensinmotorer! Miljötänkandet syns obefintligt. Är devisen - störst vinner? Det är märkligt med tanke på att miljöfrågorna kommit upp på agendan i stort sett inom alla andra områden och verksamheter. Men inte på båtmässan i Älvsjö. Jodå, visst finns det små båtar med solcellsdrivna elmotorer men de har inte den mest framträdande placeringen. De små solcellsbåtarna har inte heller samma målgrupp som jättebåtarna. Människor med obegränsade tillgångar har alltid funnits och kommer säkert alltid att finnas men att det finns så många att båttillverkarna kan leva på dem, det är svårsmält. Kanske säger det också något om resursfördelningen i vårt land i dag.

På båtmässan finns sedan något decennium också en hörna för veteranbåtar och föreningar med anknytning till dessa. Hörnan kallas för "Classic boat show" och det är i den Sjöhistoriska ställer ut sin båt.

För mig, som arbetat med museets originalbåtar under många år, är det här i classichörnan jag möter mina nätverksvänner. Vi ses här och pratar, pratar, pratar om båtar. Vilka har skrotats, vilka har sålts till Tyskland och är det några spännande nybyggen på gång? En viktig fråga som alltid dryftas är hur veteranbåtshobbyn ska spridas och hur vi ska få med ungdomarna. Vi som möts här sedan många år kan inte längre räkna oss till de yngre, tyvärr. Tvärtom får vi en ny rynka och lite gråare hår för varje gång vi ses. Båtarna kommer att överleva oss och det känns bra. Säkert kommer också nya krafter att ta vid när vi släpper taget. Tiderna förändras och veteraner kommer att bli högstatus. Det är min övertygelse.

Intresset för de stora motorbåtarna var stort. Men det är också bara på Båtmässan alla har möjlighet att få se dessa båtar från insidan. Det gäller att passa på när tillfälle bjuds. Foto: Eva Berglund Thörnblom
Intresset för de stora motorbåtarna var stort. Men det är också bara på Båtmässan alla har möjlighet att få se dessa båtar från insidan. Det gäller att passa på när tillfälle bjuds. Foto: Eva Berglund Thörnblom


Sjöhistoriskas Mälar 22 fick stor uppmärksamhet och hade under hela mässveckan en strid ström av besökare runt sig. Foto: Anneli Karlsson

Min första segelbåt - en Mälar 22

Sjöhistoriska museet ställer ut Mälar 22 nummer 1 på årets båtmässa "Allt för sjön".

När jag var 18 år gastade jag och min pojkvän ombord på en Mälar 30 under en härlig julivecka. Jag blev förtjust i den vackra, välseglande båten och drömmen om en egen segelbåt vaknade. Något så stort som en 30:a vågade jag inte tänka på men den mindre Mälar 22 kanske kunde bli verklighet för mig. Mamma lånade mig de pengar jag behövde och drömmen gick i uppfyllelse när jag blev ägare till en segelbåt, en Mälar 22! Båten hette Tufem och hade varit aktiv på kappseglingsbanorna i hela sitt då femtioåriga liv. Många kommentarer fick jag som rorsman på en så känd båt. Människor hade ägt den, kappseglat mot den eller haft en likadan. Tufem ledde till många trevliga samtal och nya bekantskaper.

Ibland funderar jag på om det är likadant bland till exempel Bavariaseglare? Ropar man till varandra när man möts i skärgården, eller är det bara vi som gillar klassiker som känner en speciell gemenskap?

Det är något visst med gamla segelbåtar. De är ofta trånga, det händer att de läcker såväl nerifrån som uppifrån. Men när man väl krånglat sig ner i sovsäcken i sin koj finns det inget skönare eller mer rofyllt sätt att somna på, doften av linolja, fotogenlampan i rufftaket och kanske ljudet av en gädda som slår. Det är livskvalitet!

Som ung har man heller inga problem med att krypa in i ruffen, kroppen är mjuk och böjlig, stelhet och värk långt borta. Men när man blir äldre? Då kanske man måste välja. För att segla vackert tvingas man stå ut med vissa umbäranden och vill man segla bekvämt, ja då får man sänka sina skönhetsideal. Även om jag beundrar de vackra, långsmala gamla klassikerna så förstår jag idag poängen med bekvämare båtar.

Vad jag dock inte kan förstå är varför somliga seglare byter till en extremt stor båt när barnen flugit ut och man bara är två åldrande vuxna kvar. En 50-fotare är stor och tung och otymplig. Även om mycket sköts automatiskt händer det att tekniken går sönder och då är det handkraft som gäller. Nej, man ska inte ha större båt än vad man kan hantera. Vad händer när man blir påblåst med en sådan jättebåt, eller förtöjer man aldrig i naturhamnar? När Mälar 22:an var ny räckte den gott åt en hel familj på semestern. Det är svårt att tänka sig idag. I M22:an finns inte plats för vare sig ugn eller toalett. Här finns spritkök och hink. Och vad ska man egentligen med diskho till när det bara är att doppa ner baljan i vattnet?

Jag minns ungdomsårens semesterveckor i Mälar 22:an omgivna av ett rosa skimmer. Det var alltid solsken, vi seglade till Västervik och Gryt, vi njöt av livet och ägde hela skärgården.

I dag är Tufem i Tyskland och jag vet inte hur det är med henne. Det är ändå trösterikt att veta att båtarna brukar tas väl omhand därnere. Det kan inte vi svenskar alltid skryta med. Visst, vi har en del riktigt fina båtar men de är försvinnande få. Om vi inte ger våra Mälar 22:or en rejäl upprustning nu kommer de sakta att dö. De flesta är över 80 år gamla och ingen kunde väl ana att de skulle nå den höga åldern.

Visst är det kultur vi utövar, vi som kämpar med gamla båtar. Vi förvaltar ett arv från tidigare generationer och vi gör en stor kulturell insats. Hur skulle skärgården se ut om där aldrig syntes en träbåt? Mälar 22:an är ritad av mästerkonstruktören Gustaf Estlander och den är nog en av de mest optimala konstruktioner som finns. Den hör till de allra vackraste av de gamla, den har en harmoni i linjerna som är svår att hitta hos någon annan båt. Den ritades med fock och stor och gör sig också bäst i det. Det stora storseglet passar fint tillsammans med ett litet försegel. Jag är glad att Sjöhistoriska museet har M22 nummer 1 i samlingen och att hon tack vare det kommer att bevaras i åtskilliga år. Men vad kommer att hända med övriga båtar när ägarna tröttnat och ingen längre vill ha dem? Eller kommer det nya ungdomar som gärna ankrar i en skärgårdsvik och bäddar ner sig i en smal koj för att somna till ejdrarnas hoande om våren? Vi får hoppas på det.

Tufem rundar som första båt vid en kappsegling i juni 1943. Foto Oscar Norbergs samling SSM.
Tufem rundar som första båt vid en kappsegling i juni 1943. Foto Oscar Norbergs samling SSM.

Eskadersegling med Mälar 22:or 1983. Strandhugg utanför Aspöja. Tufem längst till höger. Foto, Eva Berglund Thörnblom.
Eskadersegling med Mälar 22:or 1983. Strandhugg utanför Aspöja. Tufem längst till höger. Foto, Eva Berglund Thörnblom.

Läs mer om Mälar 22 (pdf)