Kulturarvsbloggen

Varv och hamnar, k-märkta fartyg och fritidsbåtar, fyrar och sjömärken.

Fredrik Blomqvist

Tyskmagasinen ödelagda i sommar

I Luleå har det fram tills denna sommar funnits ett byggnadsminne som kunnat berätta den komplexa och moraliskt omdiskuterade historien om Sveriges förhållande till Tyskland under andra världskriget. De stora magasinsbyggnaderna i Karlshäll byggdes ursprungligen som magasin för pappersmassa men de blev från och med 1940-talet kända som tyskmagasinen. Skälet var att de gigantiska byggnaderna utnyttjades av tyska militärmakten Wehrmacht, som i magasinen tilläts förvara mat och andra förnödenheter till de tyska soldaterna i Finland och Ryssland.  

Tyskmagasinen 2013 Foto: Av Tortap - Eget arbete, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=30355380

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Foto: Wikimedia commons, Tortap - Eget arbete, CC BY-SA 3.0

Byggnaderna kan ses som ett minnesmärke över en eftergiftspolitik som samlingsregeringen gärna ville ha så liten uppmärksamhet kring och som i efterhand delvis är svår att försvara. Tyskarna hade ju intagit grannländerna Danmark och Norge – och i dessa länder skickades t ex både politiska motståndare och människor med judisk tro till läger och avrättning i gaskammare.

Mycket sällan framhåller vi delar av historien som vi inte är stolta över. Tittar man t ex på våra maritima byggnadsminnen så berättar de om ekonomisk framgång eller makt. Exempelvis finns flera hamnkranar som illustrerar det svenska industriundret efter andra världskriget, och det finns tullhus och kustbefästningar som berättar om statens makt och myndighet.

Men i Luleå i Norrbotten fanns som sagt ett helt annat byggnadsminne. Fram till midsommarafton i år (2016) stod här de två väldiga magasinsbyggnader som på sätt och vis kan ses som en illustration av den så kallade midsommarkrisen 1941. Tyskland ställde då krav på den svenska regeringen att få låta trupper resa genom Sverige på väg mellan Norge och Finland. Och så ville man även ha möjlighet att transportera och förvara förnödenheter på svensk mark. Denna plats blev den strategiska nordliga hamnen i Luleå. I Norrbottenskuriren berättade Betty Blom 2007 om sin tid som anställd av tyskarna. Hon beskrev bl a de matvaror som fanns i magasinen – halva grisar, rökta korvar, smör och vagnslaster med kaffe. Eftersom det var kristid och brist på matvaror under kriget fanns inga sådana varor att få tag på för arbetarna i Luleå. Kontrasterna var stora. Samlingsregeringens eftergifter till tyskarna – som bl a resulterade i tillåtelsen att förvara förnödenheter på svensk mark i Luleå – har varit omstridda sedan besluten togs på 1940-talet.

Idag måste man tyvärr konstatera att detta monument över eftergiftspolitiken suddats ut. Genom en brand, som nu utreds av polisen, så har de stora byggnaderna lagts i aska. Men berättelserna om tyskmagasinen i Luleå lever fortfarande – kanske särskilt eftersom de berättar om en så komplex och omstridd historia. Tack vare dem som arbetade i magasinen vet vi mer om hur krig påverkar människor – och vilka konsekvenser ett drastiskt beslut vid ett regeringssammanträde fick midsommaren för 75 år sedan. Gick regeringen för långt när det neutrala Sverige både lät en hel division beväpnade soldater passera genom landet – och där man dessutom gick med på att på svensk mark förvara matvaror till soldaterna i våra ockuperade grannländer?

Frankfurterkorv & ananas ombord på k-märkta Maritza

Foto av segelbåten Bohème

Bild av skärgårdskryssaren Bohème, Sjöhistoriskas fotoarkiv.

Fotograf: Du Rietz, Hugo (1866-1932)

Ofta är arbetet med att förbereda k-märkning av både fartyg och fritidsbåtar bland det mest fascinerande man kan vara med om på jobbet. Bland papperen som lämnades in av ägaren till skärgårdskryssaren Maritza fanns en bunt kopior av gamla loggböcker från 1920-talet. Tack vare de många detaljerna i anteckningarna känner man att man kommer besättningen med familjen Wising som då ägde båten (som då hette Arda) väldigt nära. Det handlar både om hur dags man gick upp, om man tog ett morgondopp, om det var Per eller Blanche som gick i land för att köpa mjölk eller fotogen, vem som lagade maten. Lika noga finns flörstås uppgifter om barometerstånd, vindförhållanden nederbörd och tidsangivelser för olika seglade sträckor.Familjen Wising seglade gärna längs ostkusten från Stockholms skärgård ner till Valdemarsvik. På flera ställen beskrivs även vilka man umgås med – och extra intressant blev det för mig när det stod att vid Arkö träffade man på skärgårdskryssaren Bohème – och  A H Zetreaus. De drack te tillsammans och promenerade i land. Att jag tyckte detta var särskilt intressant är ju förstås eftersom en av de andra ansökningarna om k-märkning av fritidsbåtar, som vi just gått igenom, var just för skärgårdskryssaren Bohème – och i den ansökan nämndes förstås den förste ägaren A H Zetraeus.

Ritning av segelbåten Arda

Segelritning för Arda/Maritza från 1934,

konstruktör troligen Jac M Iversen, Sjöhistoriskas arkiv

Ansökningarna resulterade i att både Maritza och Bohème blev k-märkta – två eleganta, välseglande båtar. Båtarna har lämnat spår både i form av fina seglarminnen och spännande vardagsnära källmaterial. Dessutom samsas de med ytterligare en båt från 1910-talet (Sassan) som nyligen genomgått en mycket omfattande och principfast renovering. Dessutom blir två betydligt modernare båtar, kuggebodakryssaren Rie (från 1948) och kostern Fuga (från 1950) k-märkta eftersom de både har en välkänd dokumenterad historia och fortfarande är i väldigt fint skick.

Luciafirande 1939

Luciafirande ombord på lasartessfartyget Prins Carl

På skolan där mina pojkar går brukar klasskamraterna alltid fnissa när det blir tal om att någon av killarna med långt hår skulle kunna bli Lucia.

Här på museet finns ganska roliga och litet kuriösa bilder som föreställer luciafirande i helt mansdominerade fartygsbesättningar. Kanske kan man säga att de faktiskt sätter fingret på genusfrågan – där Lucia blir ett rollspel med komiska undertoner.

Detta foto är taget 1939, ombord på lasarettsfartyget Prins Carl.  Det hade byggts som Sveabolagets lastfartyg Munin 1931 men övertagits och bytt namn i början av kriget. På fotot är det fartygschefen Eskil Sjövall som blir uppvaktad på sängkanten. Den ljusprydda ”lussebruden” har vi tyvärr inte namnet på. Vid tillfället låg fartyget i Hårsfjärden i Stockholms skärgård.

Kaptenens bekymrade min kan bero på att han är nyvaken, men jag tror han hade annat att oroa sig för. Knappt två veckor tidigare hade sovjetiska trupper gått in i Finland. Även den svenska sjöfarten påverkades. Sedan det tyska anfallet i Polen drygt två månader tidigare hade inte mindre än 9 fartyg torpederats.  

Samma dag som fotot togs inträffade en förfärlig händelse ombord på ett annat av flottans fartyg. På eftermiddagen befann sig fartyget Manligheten utanför Vinga. När besättningen på det gamla pansarskeppet bärgade en märklig wire med egendomliga kopplingar detonerade en kraftig sprängladdning. Fyra man dog omedelbart och ytterligare två några dagar senare. Det man fått upp var en tysk minsvepningsutrustning som låg och flöt - en utrustning man aldrig tidigare sett.

Kapten Sjövall visste som sagt ännu ingenting om den förfärliga händelsen på Västkusten. Däremot kanske det litet tokiga luciafirandet gjorde det lättare att hantera vardagens allt mer hotfulla situation.