Kulturarvsbloggen

Varv och hamnar, k-märkta fartyg och fritidsbåtar, fyrar och sjömärken.

Tyskmagasinen ödelagda i sommar

I Luleå har det fram tills denna sommar funnits ett byggnadsminne som kunnat berätta den komplexa och moraliskt omdiskuterade historien om Sveriges förhållande till Tyskland under andra världskriget. De stora magasinsbyggnaderna i Karlshäll byggdes ursprungligen som magasin för pappersmassa men de blev från och med 1940-talet kända som tyskmagasinen. Skälet var att de gigantiska byggnaderna utnyttjades av tyska militärmakten Wehrmacht, som i magasinen tilläts förvara mat och andra förnödenheter till de tyska soldaterna i Finland och Ryssland.  

Tyskmagasinen 2013 Foto: Av Tortap - Eget arbete, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=30355380

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Foto: Wikimedia commons, Tortap - Eget arbete, CC BY-SA 3.0

Byggnaderna kan ses som ett minnesmärke över en eftergiftspolitik som samlingsregeringen gärna ville ha så liten uppmärksamhet kring och som i efterhand delvis är svår att försvara. Tyskarna hade ju intagit grannländerna Danmark och Norge – och i dessa länder skickades t ex både politiska motståndare och människor med judisk tro till läger och avrättning i gaskammare.

Mycket sällan framhåller vi delar av historien som vi inte är stolta över. Tittar man t ex på våra maritima byggnadsminnen så berättar de om ekonomisk framgång eller makt. Exempelvis finns flera hamnkranar som illustrerar det svenska industriundret efter andra världskriget, och det finns tullhus och kustbefästningar som berättar om statens makt och myndighet.

Men i Luleå i Norrbotten fanns som sagt ett helt annat byggnadsminne. Fram till midsommarafton i år (2016) stod här de två väldiga magasinsbyggnader som på sätt och vis kan ses som en illustration av den så kallade midsommarkrisen 1941. Tyskland ställde då krav på den svenska regeringen att få låta trupper resa genom Sverige på väg mellan Norge och Finland. Och så ville man även ha möjlighet att transportera och förvara förnödenheter på svensk mark. Denna plats blev den strategiska nordliga hamnen i Luleå. I Norrbottenskuriren berättade Betty Blom 2007 om sin tid som anställd av tyskarna. Hon beskrev bl a de matvaror som fanns i magasinen – halva grisar, rökta korvar, smör och vagnslaster med kaffe. Eftersom det var kristid och brist på matvaror under kriget fanns inga sådana varor att få tag på för arbetarna i Luleå. Kontrasterna var stora. Samlingsregeringens eftergifter till tyskarna – som bl a resulterade i tillåtelsen att förvara förnödenheter på svensk mark i Luleå – har varit omstridda sedan besluten togs på 1940-talet.

Idag måste man tyvärr konstatera att detta monument över eftergiftspolitiken suddats ut. Genom en brand, som nu utreds av polisen, så har de stora byggnaderna lagts i aska. Men berättelserna om tyskmagasinen i Luleå lever fortfarande – kanske särskilt eftersom de berättar om en så komplex och omstridd historia. Tack vare dem som arbetade i magasinen vet vi mer om hur krig påverkar människor – och vilka konsekvenser ett drastiskt beslut vid ett regeringssammanträde fick midsommaren för 75 år sedan. Gick regeringen för långt när det neutrala Sverige både lät en hel division beväpnade soldater passera genom landet – och där man dessutom gick med på att på svensk mark förvara matvaror till soldaterna i våra ockuperade grannländer?

Vrakspaning med ljusglimtar

collage av bilder från vrakspaning

En liten vrakspaning måste man hinna med varje sensommar. Jag har, tillsammans med Sjöhistoriskas fotograf Anneli Karlsson, tagit ett varv runt de största uppläggningsplatserna. Toppstället framför alla andra är Slagsta marina i Norsborg. Slagsta är som ett smörgåsbord och bjuder på det mesta i båtväg. Här finns allt från flotta yachter till övergivna projekt.

Vi strosar runt i solskenet och lyfter presenningar, petar i murket trä och fotograferar. Det är, framför allt, det bortre hörnet av uppläggningsplatsen som är intressant. Ibland kan man följa en båts väg från de främre, lite finare platserna, över varvsplanen för att slutligen hamna längst bort i det skuggiga hörnet. Sorgligt, javisst, men så ser det ut på de flesta större varv. Någon tar sig an ett projekt och drömmer om det stora äventyret. Det kan vara en långsegling till Västindien, en flytande bostad vid Söder Mälarstrand eller en vik i ytterskärgården. Alla har sina drömmar och ibland slår de in men inte alltid.

collage av bilder från vrakspaningen

En snipa i mahogny ser ut att stråla mot oss i solskenet. När vi närmar oss falnar glansen och vi inser att det är just ett avsomnat projekt vi har framför oss. Åh, jag skulle vilja rädda alla träbåtar och ställa in dem i ett klimatiserat bergrum där de kan få bida sin tid i väntan på en ny ägare. De är en gång byggda med stor omsorg och kunnande och är värda ett bättre öde än att bli stående som dåliga samveten på en öde varvsplan. Tänk om dessa båtar kunde berätta om sina liv, om spännande färder mellan grynnor i skärgården, om olika ägare, om alla barn som vuxit upp ombord och om varför de slutligen blev stående här på en uppläggningsplats söder om Stockholm.

Vi noterar mänsklig aktivitet lite längre ner på planen och går dit. Det är två killar som arbetar med en stor lotsbåt i ek. Ägaren berättar om båten att den har ägts av hans pappa sedan den utrangerats som lotsbåt. Nu är den under renovering och det här är ett projekt som ser ut att lyckas. Nästan allt trä är bytt och om arbetet löper på kommer hon att gå i sjön redan i år. Båtägaren har gått på Skeppsholmens folkhögskola och vet vad han gör. Det bådar gott!